Ultralight Beam [1] har följt mig ända sedan Kanye:s föreställning i Madison Square Garden där han presenterade The Life of Pablo första gången i ett Tidal-exklusivt event. Där i slutet när draperiet droppade och hans senaste kollektion visades var så tydlig bild av var vi är idag.

Konst och populärkultur och mode och barriärer och musik som alla säger någonting om 2016. Evenemanget och presentationen. Modet som det nya skivomslaget. Exklusiviteten till Tidal får visa på både kulturens barriärer och hur märklig kulturtjänsternas murar skapar klyftor i vad vi har och vad vi kan ha tillgång till. Hur vi sätter gränser för ett gemensamt kulturliv i samhället. Gränserna stänger in musik, filmer och snart böcker. Samhällets kultur blir klickarnas kultur. Silos, ekokammare, bubblor.

Att han sedan släppte skivan till alla plattformar får visa på nutidens vajande vindflöjlar.

Sen är The Life of Pablo ännu en briljant skiva från Kanye West. Han är 2000-talets artist. Låten har jag återvänt till om och om igen under året. Det är min mest hörda låt 2016. Att Chance the Rapper gör en av de bästa partierna gör den bara mer rätt att exemplifiera året.

Freedom [2] var instängd hela året. Spotify-användarna har fortfarande inte tillgång till den. Vet inte om vi ska hoppas på att Tidal kursar ens, för trenden är för omfattande för att det ska förändras i alla fall. Den gick åtminstone att köpa på iTunes (vilket inte Kanye tillät den första veckan). Netflix producerar material för att licenserna är för dyra så i längden blir det billigare att producera kulturmaterial som man sedan gör exklusivt till sin plattform. Vi är bara i början av den vägen för musiken.

Men det Freedom är också en del av de visuella album som satte en tidsmarkör för året. Beyoncé:s visuella Lemonade var ett så viktigt verk i sig själv. En vacker, tänkvärd, slagfärdig utveckling av musikformatet till vår rörliga era. Vad är musik?

Sen har jag ju fortsatt att lyssna på Kendrick Lamarr [2, 23] hela året.

10 december fick Bob Dylan nobelpriset i litteratur. Strax innan hade Frida Hyvönen släppt en novellsamling i skivform. Jag var länge inne på att skriva en gästrecension till dagensbok.com av skivan, som en bok istället för som en skiva. Varje novell är en berättelse som sträcker sig in i mitt medvetande och som jag tänkt mer på som berättelser än som sånger.

Det roar mig att min familj har trott att jag givit Jeanette Lidéns Visor och ballader till den finaste jag vet en revival när jag spelat henne, men de har som vanligt fel. Det är en fantastisk bok och Imponera på mig [3] är bäst av berättelserna om en självsäker människa som ser på människorna omkring sig. Och särskilt mannen i samtiden som tappat sin självklara roll. Som inte klarar av att vara den som inte är självklar herre på täppan. Där den som är mest kapabel även är den som är starkast, oavsett traditionella roller.

Den är tätt följd av självmordsberättelsen i Sjön. En nästan Mare Kandre-lik ung kvinna som tyst reagerar på grannpojken Jonsson fall mot döden. Och syskonrelationen som är så självklar.

Egentligen borde kanske Panda [4] vara högst upp på den här listan. Det som var grymt i Father Strech My Hands Pt.2 sträckte sig ännu längre när den fick stå för sig själv. En av de låtar som spelats mest i köket när vi peppade 2016.

[5] Europe is Lost är låten som skulle kunnat vara illustrationen av 2016 för mig om jag bara tittade på samtiden med mitt pessimistiska öga. Kate Tempest gjorde ett väldigt bra album, men i just Europe is Lost var hon som bäst.

Europe is lost, America lost, London lost
Still we are clamouring victory
All that is meaningless rules
We have learned nothing from history
The people are dead in their lifetimes
Dazed in the shine of the streets
But look how the traffic’s still moving
System’s too slick to stop working

Det ser så mörkt ut om man tittar på det som är omkring oss. Brexit, Trump, Sverigedemokraterna, Marine Le Pen, Daesh, Aleppo, miljön, patriarkatet, Duterte, Sydsudan, Nigeria, åsiktsbubblor, fejknyheter … jag kan fortsätta för evigt. Men världen blir bättre. Vi behöver bara bli 0,00001 % bättre varje år för att ha utveckling i världen och vi blir mycket bättre än så. Vi lever i den fredligaste eran någonsin. Andelen fattiga är lägre än någonsin. Jämställdheten har kommit långt (även om den har långt kvar). Men det känns sällan så. Vi behöver lyfta blicken.

När vi var i New York i juni hördes Drake överallt. Ur nedrullade bilrutor i Brooklyn durrade basen genom melodin. Från affärer och krogar flöt hans mjuka sång. Har svårt att välja en låt och tycker inte albumet håller som ett album. Men Drake tillhör heller inte den världen. Han är atomär, inte en sammansättning.

Jag skulle lätt kunnat välja Too Good istället för berättelsen där han och hon talar om varandra när de talar med och förbi varandra om samma förhållande utan att höra vad den andre säger, dessutom är den ju fin som en illustration av ett popkulturellt förhållande.

Eller Feel No Ways för dess eviga start och stop eller hans mellanljud som vore han Michael Jackson. Men det blev Keep the Family Close [6] till slut. För den är fin.

Bill Ryder-Jones hittade jag genom Spotify:s Discover Weekly. Jag hade ganska många låtar med på bruttolistan över året. Let’s Get Away From Here [7] är kanske inte bättre än någon annan av dem, men den blev klar när jag lyssnade emellan dem och drog bort de andra en efter en. Så jävla nitti är det. På ett härligt sätt. Till och med omslaget ser K Records ut.

Jag spenderade en lång stund av året med att försöka undvika Anderson .Paak. Det var något som irriterade mig med dem. Förnumstiga. Och sen den där jävla punkten. Fuck off. Det var till slut Mac Miller [8] och deras gästning som bröt ner mig. De släppte en bra skiva helt enkelt. Och nu ska vi åka till Oslo i maj och se dem.

Det har varit väldigt mycket RMH i år. Cherrie, Silvana Imam, Dida och Erik Lundin [9, 20]. Fascinerande att de lyckas träffa så rätt hela tiden.

Tycker egentligen Silvana släppt bättre saker förut, men Naturkraft är ett försök till ett album. Eller kanske en pjäs, åtminstone är det så det verkar när man ser henne live. Har Sett henne [9] ett par gånger i år och Sett henne var en lysande stjärna varje gång. Även när Erik Lundin inte varit med själv. Om kärlek.

Skulle gärna tagit en plats på listan åt Erik Lundin själv. Men Välkommen hem-EP:n är inte det bästa han gjort i år. Det bästa har varit som gästartist.

Same Drugs [10] är arbetarlitteratur för samtiden. En berättelse om klassresor. Skam, stolthet, utanförskap både uppåt och nedåt.

The Bug är så jävla bra när det är hårt. Jag gillar långt ifrån allt han släpper. Men nästan varje år släpper han något helt fantastiskt. [11].

Field Music blir jag inte klok på. Och The Noisy Days are Over är inte en låt jag gillar. Jag hör ju det när jag lyssnar på den. En bagatell. The Noisy Days är verkligen inte över. Men fan vad bra det är ändå.

White Ferrari [13] är antagligen den låt jag börjat sjunga på mest, ensam i badrummet utan någon musik på.

Sen när jag läste om den smälte mitt hjärta av sten.

BADBADNOTGOOD som tidigare spelat med Earl Sweatshirt, Ghostface Killah och Tyler the Creator spelar långsamt och byggande under Mick Jenkins i Drowning [14].

En sån där låt jag inte får nog av att höra bara en gång.

Spansk punk. Hör ni Brimful of Asha i Hinds Garden [15]?

Bon Iver:s 715 – CR∑∑KS åkte ut från listan när han ställde in europaturnén.

Men han får vara med ändå som gäst till James Blake som släppte en skiva med många bra låtar på i år. I Need a Forest Fire [16] är bäst. Det är ju, precis som The Final Frame [28] med Michael Kiwanuka min patetiska sida som kommer fram. Den som gråter vid alla känslosamma scener på film, när jag berättar om något med känsla för Fifi eller när fina saker händer i fotbollen.

Dean Town hittade jag genom Youtube-videon till Vulfpecks Kickstarter-kampanj som var för att få ut en vinylutgåva av The Beautiful Game.

Älskar när wurlitzern kommer in. Men basen är grejen.

New Yorker gjorde en hörvärd intervju med Donny McCaslin om deras samarbete med David Bowie på Blackstar.

Det är fränt att tänka på att Bowie kunde glida in på en jazzklubb utan att någon märkte honom, bara för att kolla in ett band som han kanske ville samarbeta med.

Lazarus [18] är en fantastisk låt att avsluta med. Vilket liv. Vilket verk.

Ceremony [19] är knarrig japansk electronica från Anchorsong.

Kalla det para-musik [20], men jag gillar ändå Frej Larsson. Hatar att älska honom, älskar att hata honom. Och sen Erik Lundin då.

När han lutar sig bakåt och utbrister Oh! innan refrängen börjar. Det skulle räcka med bara den lilla biten så skulle The Fiddlers [21] vara med på listan.

Sen såg jag en alldeles fantastisk konsert med Tingsek på East/West i Örebro dessutom.

Foley [22] är en sån där låt man stannar upp för. Den låt som folk flest gånger frågat mig vad det är när jag spelat den. Ska lyssna mer på Ghasper.

Tror det är klockspelet till mörkret som gör Really Doe med Danny Brown (och Kendrick Lamar) till en av 2016 års bästa låtar.

Som en skräckfilm eller så.

Jag hetslyssnade på Oddjob Plays Weather Report när den släpptes. Hörde knappt inga andra skivor i ett par veckor. Det gjorde dessutom att jag återigen försökte börja lyssna på Weather Report. Men jag tror det är dödsdömt.

När Weather Report spelar det själva är det för svulstigt, för glättigt. Ingenting som suger tag. Men det är ju uppenbarligen bra musik i botten, för när andra spelar Weather Report älskar jag det ofta. På Oddjob:s skiva är Badia [24] bäst.

Jag lyssnade ganska mycket på Installation 2013. Men sen dess har den lämnat mig helt. Cubic är en bättre skiva. Och Angled [26] bäst på den.

LITE låter kanske inte nytt. Men hetsigare. För att sen glida genom ner i tempots vågdal för att sedan avsluta i den brusande kammen igen.

Det fränaste med En dejlig aften [27] är att det är tonsatt 1800-talspoesi av Emil Aarestrups. Men det visste jag såklart inte när jag hörde och började gilla den första gången. Då var det bara sången till knastrig elektronik och piano.

If you don’t jump
How you gonna get down?

Jag tror Powerball [27] handlar om hopp, men om att samtidigt se till det man har och göra det bästa av det. Att vi kan göra mer av det vi redan har, att det är värt det.

Men det kan vara jag som projicerar. Att det bara är en glättig låt med handklapp som satt sig som klister.

Kanske den mest oväntade skivan kom i slutet av året. Childish Gambino släppte en funkrock-skiva.

Det såg jag inte komma. Jag har gillat honom utan att bry mig om honom förut. Förutom som Troy Barnes förstås.

Men så släpper han en funkskiva. Som jag tycker ännu bättre om för att Fifi älskar den.

Sjöarna i Idaho borde jag naturligtvis inte ha med på en sån här lista. Men jag har ju varit kär i den sen jag hörde den första gången.

För Eriks skull. Johannes Räihä skrev den till honom på Eriks födelsedag. För vänskaps skull. Lakes of Idaho är Eriks gamla internetnick som han använde(r?) överallt. Har för mig att det är någon indiekoppling, antagligen till något kasst band. Det är också fint.

Erik arbetar på ÖSK Fotboll och det går inte heller att koppla loss låten från klubben. Såna som Erik behövs i föreningslivet. Det är sånt som håller ihop samhället.

Det är fint. Att låten kanske är lite slarvigt inspelad här och där, det är ingenting negativt. Snarare tvärtom.

Jag ser Erik sjunga med i Hurulas nya låt utan att kunna ett enda ord. Och jag föraktar Johannes stockholmsblick mot Örebro. Den där läskiga von oben-nostalgiska blicken som ibland längtar hem till Närke igen.

Men det är gulligt också.

Amnesia Scanner:s AS Want It [31] är antagligen den bästa låt jag fått stänga av flest gånger när jag spelat den högt hemma. Den får därför vara med på slutet, eftersom Beyoncé inte kan spelas från listan.

Hela listan

1. Ultralight Beam Kanye West med Chance the Rapper, Kirk Franklin, Kelly Price och The-Dream
2. Freedom Beyoncé med Kendrick Lamar
3. Imponera på mig Frida Hyvönen
4. Panda Desiigner
5. Europe Is Lost Kate Tempest
6. Keep The Family Close Drake
7. Let’s Get Away From Here Bill Ryder-Jones
8. Dang! Mac Miller med Anderson .Paak
9. Sett Henne Silvana Imam med Fille Danza och Erik Lundin
10. Same Drugs Chance The Rapper
11. Iceman The Bug med Riko Dan
12. The Noisy Days Are Over Field Music
13. White Ferrari Frank Ocean
14. Drowning Mick Jenkins med BadBadNotGood
15. Garden Hinds
16. I Need A Forest Fire James Blake med Bon Iver
17. Dean Town Vulfpeck
18. Lazarus David Bowie
19. Ceremony Anchorsong
20. Salaam Aleikum Frej Larsson med Erik Lundin
21. The Fiddlers Tingsek
22. Foley Ghasper
23. Really Doe Danny Brown med Kendrick Lamar
24. Badia Oddjob
25. Angled LITE
26. En dejlig aften Katrine Stochholm
27. Powerball Topaz Jones med Leven Kali
28. The Final Frame Michael Kiwanuka
29. Me and Your Mama Childish Gambino
30. Sjöarna i Idaho Johannes Räihä
31. AS Want It Amnesia Scanner

Sedan 2010 när jag sist sammanfattade har jag börjat överleva mina år. Men jag ligger fortfarande runt 70 böcker efter mitt schema.

Jag har läst mycket fler e-böcker än förut de senaste åren. Det är att betrakta som normalformatet. Tycker pappersböcker mest är tunga och i vägen. En del böcker går inte att få tag på som e-böcker fortfarande. Andra, som serier, är fortfarande bättre i papper.

Men jag prövade Marvels app när jag läste Black Panther och det fungerade bra, särskilt i läsläget där appen gick ruta för ruta istället för helsidor. Helsidor blev lite för röriga på en iPad mini och om man behöver förstora så får man ingen överblick.

Jag har även prövat en del lästjänster 2016, både Nextory och Storytel. Storytel är överlägset bäst. Nextorys app är helt enkelt för dålig. Jag tycker även det finns förbättringar att göra i Storytels app, som att låta ljudboken gå även när jag läser en e-bok (toppen i en stökig lunchrestaurang till exempel).

Mina favoriter från året var Elena Ferrantes böcker, The Sellout samt Märta Tikkanens kärlekssaga och Ebba Witt-Brattströms kärlekskrig.

2016 blev även året då jag för första gången läste fler kvinnliga författare än manliga. Jag har följt det under året och om jag valt mellan två som jag varit lika sugen på att läsa har jag valt den kvinnliga författaren. Men patriarkatet is strong in this one. Det höll på att gå åt helvete med statistiken när jag läste Utvandrar-serien i mellandagarna. Det landade på en övervikt på en till kvinnliga författares fördel.

Läsmål 2017

Det givna läsmålet är såklart minst 52 böcker.

Jag försöker fortfarande läsa mer utspritt över världen. Det går rätt dåligt om jag ska vara ärlig, men jag försöker. Västvärlden har en förkrossande övervikt i vad jag läser för böcker. Antagligen för många av de ställen jag får tips om nya böcker är västerländsk media. Men jag fortsätter att försöka vara uppmärksam på böcker utanför min normala sfär.

Sen är det ju en bra fråga var urpsrunget är när författare flyttat. Är J.M. Coetzee en sydafrikansk författare när han han flyttade till Australien 2006? Är Chimamanda Ngozi Adichie en nigeriansk författare när hon delar på sin tid mellan Nigeria och USA?

Det kanske inte spelar så stor roll förstås. Men det jag söker är fler perspektiv, från andra platser än de där jag i vanliga fall ser åt.

Varje vecka är jag med i P4 Radio Örebro och pratar om webben. Men de är lite dåliga på att posta urklippta avsnitt så jag tänkte att jag skulle börja posta dem själv för att sprida bättre.

Dagens ämnen med länkar

Canada Richard Funk? Y or N (Know Your Meme)

Pokèmon GO

Det var svårt att börja säsongens program utan att prata om Pokèmon Go, även om den allra värsta crazen kanske lagt sig lite nu.

• Millennie-generationens första nostalgitripp (NY Times)
• Arne pratade i somras om barndataspel men förnekar det i sändning.
• Just nu tar Niantic inte emot nya anmälningar av nya Pokestop eller Gym, men när de öppnar för det igen kommer man kunna ansöka om dem på Niantics webbplats.

Augmented reality

• Augmented Reality: Förstärkt verklighet
• Microsoft Hololens
• Google Glass
• Möblera med AR och IKEA (Youtube)
• Tillverka saker med AR/Shaper Tools
• Se huspriser på Hemnet med AR (Trolig framtid)

Internaut Day

Det är lite omtvistat om den första dagen allmänheten fick ta del av internet verkligen var 23 augusti 1991, men det har omnämnts som så av medier. W3C använder 12 mars 1989 då Sir Tim Berners-Lee publicerade sitt förslag som specificerade webbens byggdelar.

Den första webbplatsen publicerades tidigare av Sir Tim Berners-Lee, men då var webben bara tillgänglig för anställda på CERN.

Slacktivism fungerar

Forskning finansierad genom bidrag som kom in genom Ice Bucket Challenge har gjort ett genombrott för ALS-forskning genom att hitta en gen som är associerad till vissa typer av ALS.

• Remember the ice bucket challenge? It just funded an ALS breakthrough (The Guardian)
• Ice Bucket Challenge (WikiPedia)
• Project MinE

Bilens framtid

Asymcar är en podcast om bilindustrins framtid. De pratar bland annat om ifall vi ska satsa på att göra bilar bättre i framtiden, eller om vi ska göra dem irrelevanta. Svaret är naturligtvis: irrelevanta.

• Asymcar

Fotnot: Vad det här inslaget faktiskt heter är lite omtvistat. I början pratade P4 Örebro om sociala medier som S&M, vilket jag tyckte var roligt och började prata om inslaget som S&M-kollen. Numera benämns det oftast som webbkollen, men jag väljer att fortsätta kalla det för just S&M-kollen, för det är roligare.